smatter smatter..

Vaknade upp till smatter på rutan 07.00 denna morgon. Jag gick upp för att vänta in Daisy och Dylan. Dylan är en hund som jag var hundvakt åt förra sommaren och som behövde passas nu torsdag-fredag.
Grejen med Dylan är att han är en engelsman och förstår bara engelska. Det kan jag känna är ett problem då vi är ute på gården och jag ska kalla in honom. Inte nog med att jag tycker att det är lite genant att stå och ropa på engelska utan det är det att han inte är klockren på inkallning, så det är ju ett tag som jag får stå där och ropa. Grannarna måste tro att det fattas några skruvar inne i min snickarbod. Jag känner mig skitfånig, börjar skratta så fort jag pratar med honom och det blir ju ännu roligare när han sitter där och ser ut som ett frågetecken med huvudet på sne..

Idag börjar jag jobba kl 11 så vi tog oss en promenad i regnet direkt då hundarna kom. Jag kände mig som "Kvinnan som kan tala med hundar" när jag svepte fram på gatorna.

Så det är en ganska blöt Pernilla som sitter vid datorn idag.

Här har ni mitt frukostbord, så här ser det ut varje morgon. Macka, kaffe, radio och dator. Det är en underbar morgonrutin jag har skapat för mig själv.

"Med tanke på vad vårt språk utsätts för dagligen, måste man väl i alla fall beteckna det som seglivat"